Ibland kan jag fortfarande inte fatta att hon är borta... Det var nästan exakt ett år sen jag gick hem till henne för att vi bråkade i familjen och farmor fick mig alltid att känna mig trygg. Nästan exakt ett år sen som hon satt där i köket och berättade att hon inte mådde så bra, att hon spydde, hon kunde inte behålla maten och hon gick ner kraftigt i vikt... Hon hade legat i kramper precis innan jag kom, men när jag knackade på dörren hade det släppt. Jag kan inte annat än tacka Gud för det. Farmor var jättekristen och jag kan inte annat än att tro att det faktiskt var meningen att hon skulle må bra när jag kom, det var meningen att jag skulle få se henne frisk och bra en sista gång. Sen gick allt så sjukt fort... Hon lades in på sjukhus, hon tappade minnet och började sluddra... Jag minns när hon fick komma hem igen och hon låg där i sängen och var så arg! Jag kommer inte ihåg exakt vad det var men hon ångrade något och var så arg på någon som inte finns. Hon halisynerade och visste knappt vad hon själv sa. Det var läskigt, jag fick kämpa hårt för att inte bryta ihop... Några dagar senare åkte vi upp till henne igen och denna gången var huvudet klarare på henne men som hon såg ut! Nästan inget hår hade hon och hon var pinnsmal! När jag kramade henne trodde jag att hon skulle gå sönder, jag kände varenda ben i hennes kropp och var livrädd att hon skulle få ont. Endast ett skelett satt där i fotöljen och hennes ansikte var helt svullet av alla mediciner, hela köksbordet var fullt! Jag var även denna gången tvungen att kämpa för att inte falla ihop på golvet och börja gråta av chocken. Jag minns fortfarande det ögonblicket som ett fotografi... Och ändå log hon! Jag förstår inte hur hon orkade och hennes styrka kommer jag alltid se upp till! Sen en dag var hon bara borta... Nu är hennes hus till salu och har redan ett par köpare. Jag gick aldrig in i huset efter att hon gick bort, jag vill inte se hur det ser ut nu, hur annorlunda allt är från hur det var då. Alla dofter, möbler, allt som var Irma... Nu är hennes gravsten där på kyrkogården men jag kommer nog aldrig fatta att det verkligen har hänt. Hon fanns alltid där men cancern tog henne tillslut...

Det är så mycket jag ångrar, så mycket jag öskar att jag hade gjort. Jag borde ha ansträngt mig mer för att visa hur sjukt mycket du betydde för mig och fortfarande gör. Jag borde vart vid din sida hela tiden, tagit vara på varje sekund, men jag kunde inte... Jag var för svag, jag klarade inte att se dig och veta att varje gång kunde vara den sista. Jag önskar att jag hade berättat hur sjukt mycket jag älskar dig, allt du lärt mig, allt du sagt, allt du visat under hela min uppväxt! Varje ord från dig är mer än livet värt, du är mer än livet värt. Jag är ärlig när jag säger att jag tror att du föddes som ängel! Jag har aldrig sett en människa med den tron och styrkan som du hade, du är verkligen ett av Guds mirakel! Alla som fick äran att veta vem du var älskade dig, jag hörde aldrig under hela min uppväxt något illa om dig, du är min och många andras förebild. Jag önskar att jag hade sagt detta så sjukt mycket tidigare, jag önskar att jag hade sagt detta när du levde men det är för sent...

Farmor? Jag älskar dig.