Just nu är jag så jäkla glad att inte jag har något stall eller egna hästar att ta hand om, för en sak har jag märkt när man är i stallet hela dagarna. Man blir sjukt hungrig! Åt en Risifrutti vid 16, en stor jäkla baguette vid 20, men ändå är jag hungrig nu när jag kommer hem 22:30 och trycker i mig en stor tallrik med flingor + en jäkla majskolv med smör och salt O.o Hade fasen rullat fram ifall jag bodde på en gård...
Xoxo Julia <3
Min historia? Jag tror inte att jag har någon sådan. Jag är en tonårstjej med samma problem som alla andra, killar, vänner, familj... Jag är ingen som sticker ut, jag smälter in, är bara en i mängden, en av alla andra. Hörs och syns inte mer än någon annan. När jag tänker efter, hörs och syns jag nog inte alls... Lycklig är jag! Men sällan glad. Varför? Det vet jag inte... Jag verkar störa mig på allt. Ingenting är som det borde vara. Försöker på alla sätt och vis, men det verkar inte finnas någon som förstår. Vännerna försöker och det tackar jag dem livet för! Killar är inte att tänka på. Vem skulle gilla en sån som jag? Familjen kan vi glömma direkt... Försöker få bättre kontakt med dem men det är förgäves... Halva släkten hatar mig, den andra känner mig knappt, där är det ingen idé att söka stöd. Så vad gör jag? Desperat skriker jag ett tyst rop på hjälp, men ingen hör. Jag smälter in och låtsas att jag inte finns...
