Svaren - Frågestund v.38

Vilka personer får dig att må bra?
 
Personer som får mig att må bra är självklart mina vänner. Dock har jag väldigt svårt för att se vilka som verkligen är mina vänner och vem jag kan kalla min vän. Man blir sviken, man sviker. Man blir förlåten och man ursäktar. Det är liksom en ond cirkel. Man vet aldrig riktigt vart man har folk nu för tiden. Personer snackar och sprider rykten, man håller inte vad man lovar, man ljuger o.s.v. Personer som VERKLIGEN får mig att må bra oavsett är alla i min stora fina släckt. Mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, kusiner och sysslingar, ja alla dem. De är folk som jag vet vart jag har och det är med dessa personer som jag har de finaste minnerna och har fått uppleva de mest minnesvärda stunderna med.
 

Hur gammal är du? 
När fyllér du år? 
Vad är dit mål i livet? 
Vart går du i skola? 
Har set dig i sotenässkoln flera gånger. 
Vad betyder din familj för dig? 
När börjar ditt "Hår projekt"? 
Är du kär? 
Vad gjorde du för en timme sedan? 
Hur ser din dag ut imorgon?

Kram <3<3<3

  • Jag är född år 97, men fyller sent så för tillfället är jag bara 15.
  • 8 december
  • Att flytta till Skåne, få ett fast jobb som jag gillar, bo antingen i villa eller på gård och skaffa familj. Vara lycklig och leva livet.
  • Just nu i Lysekil men vill byta snarast möjligt. Inte för att det är något fel på skolan men jag vill gå naturbruk istället för estet. Att du sett mig i sotenäs beror nog på att vi pluggar på kompetenscentrum där på måndagar och då äter vi lunch på sotenässkolan.
  • Min familj är mitt allt. Som jag skrev där uppe så är det dem som alltid gör mig glad och vi stöttar varandra inom släkten i alla lägen.
  • Den 1 december klockan 18.00. Längtar!
  • Njea. Jag vet inte riktigt faktiskt. Det är komplicerat och har väldigt blandade känslor för den här mistern.
  • För en timme sen var jag och handlade på konsum i Hunnebo med min moder.
  • Imorgon är det skola som gäller som vanligt. Dans på förmiddagen, och matte och skolfoto efter lunch.
  • KRAM! <3
 

Såg dej och dendär långa tjejen med brunt hår på Assleröd. 
Är ni kompisar?

Jag vet inte riktigt vem du menar men... Om du menar Julia Berntsson så nja. Alltså jag vet ju vem hon är och jag känner henne på så sätt att vi har träningar på lördagarna tillsammans. Men jag umgås inte med henne. Hurså? :)

 

Ditt bästa minne? 
Vad tycker du om skolan? 
Någon kille du är intresserad av? 
Godaste maten? 
Gör du på fritiden? 

  • Mitt bästa och finaste minne är från när min farmor fortfarande fanns här hos oss och när jag var liten. Varje gång jag och min syster åkte upp till hennes stora vackra hus så kom hon fram och kramade oss och påpekade ALLTID att vi hade blivit så stora. Den doften av min farmor, den goda doften av det huset, det var den bästa doften någonsin. Det var så hemtrevligt och harmoniskt och bara helt underbart. Vi satt alltid där runt bordet och varje gång, varje gång spelade vi fia med knuff. Haha, så underbart. Det är mitt finaste minne. När jag var liten och spelade fia med knuff och kasta gris med min underbara farmor.
  • Jag tycker att det är jättebra! Snygg och fräsh och ja, bra helt enkelt. Tycker dock att den är lite felkonstruerad... Borde lagt mer tid och utrymme på matsalen och aulan och lite mindre tid och plats åt biblioteket :/ Men annars har jag inget att klaga över! Lärarna är lite...speciella dock ;)
  • Halvt. Eller jag vet inte. Som jag sa innan, har väldigt blandade känslor.
  • God mat! :3
  • På min fritid håller jag på mycket med hästar och rider, umgås med vänner så mycket jag kan och försöker hålla igång bloggen.
 

Berätta om din ätstörning, alltså allt, hur du började/varför/hur mycket du gick ner

Detta var en väldigt bra fråga, eller konstaterande. Dock väldigt svårt för mig att prata och skriva om. Det har hänt så mycket på så lång tid att minnerna börjar tyna bort allt mer och mer. Allt hände så fort under de första åren att jag knappt hann minnas någonting, hann inte reagera eller fatta vad som hände. Vet inte hur jag ska förklara så att ni förstår. Tror inte att jag kan förklara utan att röra till allt, hela historien är så komplicerad. Knappt jag som var med under hela detta kriget kan förstå vad som hänt. Men jag gör ett försök att förklara lite i alla fall. Försöker lägga detta bakom mig och blicka framåt utan att behöva gräva i det förflutna. Hur som helst så började hela denna långa resa för 3 år sen, när jag började 7:an. Som ni vet så hamnade min då bästa vän i en fruktansvärd kamp mot anorexian. Det var allt nytt för mig så jag visste inte så mycket då om vad som verkligen kunde hända, om vad som faktiskt hände rakt framför mig. Jag reagerade inte, visse inte hur. Det gick så långt att min bästa vän blev inlaggd och senare fast i ett behandlingshem. Under ett helt halvår fick jag inte höra av henne en enda gång. Men sen ringde hon. Efter ett halvår av oro ringde hon äntligen för första gången och jag visste inte ifall jag skulle skratta eller gråta när jag hörde hennes röst. Jag minns att jag trodde hon skulle dö, försvinna för alltid. Jag grät varje kväll och skrev långa långa texter om henne och till henne, la ut texterna överallt, skrev överallt, allt för att få kontakt med henne! Men hon var så gott som död. Fram till den dagen då hon ringde från behandlingshemmet och jag insåg då att hon skulle klara det. Den lättnaden, ni kan aldrig förstå. Jag bad varje kväll, varje gudstjänst under konfirmationen, allt jag ville var att hon skulle klara sig, och det gjorde hon. Tyvärr är inget gratis. Priset för hennes överlevnad var att mista henne som vän. Vi bröt kontakten under sommarlovet innan 9:an. Jag kände mig så sjukt vilsen utan henne, ständigt ledsen och orolig för hur hon mådde. Det tog många månader innan jag faktiskt kunde gå vidare. När jag äntligen klarat det gick min farmor bort i cancer. Jag vet inte hur ätstöringen kom till mig egentligen, men min bästa vän var nära att gå bort i anorexia och två fina tjejer i min släckt hamnade också i den kampen under samma tid. Sen när även min farmor, min förebild, försvann började det spåra för mig. Det tog ett tag innan jag förstod att canern verkligen tagit henne, jag ville inte inse sanningen, så i början mådde jag ändå hyffsat bra. Men när våren kom och skolan pressade mig inför gymnasiet och man börjar tänka efter, då blev allt bara för mycket. Jag kan inte förklara min ätstörning för er då jag inte kan förstå den själv, men den var där. Jag slutade äta, vet inte varför. Efter två veckor med bara vatten blev jag rädd, jag blev livrädd. Vad var det som hände med mig? Efter att ha levt med ätstörningar runt mig hos mina närmaste hade jag vid den här tiden mycket egen erfarenhet, jag visste alla nackdelar. Vi läste en bok om anorexia i svenskan och jag tror att det var det som triggade igång mig, men jag vet inte säkert. Hur som helst var jag rädd, liten och svag, hade gått ner 5kg på två veckor. Jag blev sur och grinig och osäker i mig själv. Jag visste att min då svenskalärare brydde sig mycket om sina elever och jag visste att hon hade egen erfarenhet från när hon var ung, därför gick jag själv till henne och bad om hjälp. Minns att jag var så sjukt nervös, visste inte ifall hon skulle bry sig om lilla obetydliga mig. Men det gjorde hon. Hon hjälpte mig så sjukt mycket och jag har livet att tacka henne! Allt hon sa, det fick mig att lyssna. Allt hon bad mig om ville jag göra, jag ville göra henne stolt! Hon såg mig som ingen annan hade sett mig innan. Jag behövde inte ens säga nått, hon visste redan vad jag tänkte, och det berörde mig nått sjukt. Hon visste. Hon behövde bara kolla på mig, sen förstod hon allt. Jag behövde aldrig förklara mig, hon fick mig att förstå mina egna tankar. Hon fick mig att SE mig själv. Gud vad jag älskar denna läraren, saknar henne något sjukt mycket och ångrar så att jag inte gick till henne tidigare. Hon skickade i alla fall mig vidare till Lena på äs-enheten som jag har pratat med några gånger under sommaren o.s.v. Dock hade min underbara svenska och idrottslärare redan hjälpt mig såpass mycket så jag behövde bara gå dit några få gånger och sista mötet var nu förra veckan. Detta blev som sagt lite rörigt och jag vet inte ifall jag svarade på det ni ville höra. Det finns så mycket mer att skriva, detta var en extremt kort sammanfattningen av hela kampen, men det får räcka för denna gången. Det gång inte ens att skriva allt, det skulle ta år att förklara. Men en sista sak som jag kan säga är att jag ångrar ingenting under denna tiden. Eller jo, jag önskar ju förstås att jag hade reagerat tidigare och på så sätt kunnat hjälpa min bästa vän innan det gick för långt. Men jag menar, jag ångrar inte att jag fick vara med om allt detta. Det är hemskt och det har verkligen vart en jobbig tid, men alla livserfarenheter jag fått, dem vill jag aldrig ge ifrån mig. Jag har fått uppleva så mycket på både gott och ont, och jag har sett livets mörka sidor. Minnerna är fina i sig och dem är inget jag ångrar. Hemska bilder under en hemsk tid har format mig till den jag är, och det har gett mig så mycket, lärt mig så mycket som jag aldrig skulle kunnat lära mig på annat sätt. Nu kan jag hjälpa andra och även mig själv på ett helt annat sätt än vad jag hade kunnat utan allt det här. Jag är stolt, stolt över mina erfarenheter.

 

Tack för alla bra frågor! Hoppas verkligen att ni blev nöjda med svaren även om det blev väldigt mycket text. Love you guys ;*

Nattus!

Xoxo Julia <3



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

likenobody.blogg.se

Mitt namn är Julia, jag är 15 år och bor hos min familj i en liten villa. Går i skolan och är precis som alla andra. Eller?

RSS 2.0