Satt och kollade facebook lite såhär på kvällskvisten och hittade en blogg som verkar sjukt bra! Två tjejer, Hanna och Linnea, som berättar om deras utveckling till fitnesskroppar, ger även bra tips om hur man ska äta och träna o.s.v. Kommer lätt börja läsa denna bloggen nu framöver, hoppas på att bli lite peppad och inspirerad till att själv börja träna!
'Hej! Vi är två träningsgalna tjejer som älskar att träna och se skillnad på våra kroppar. I vår blogg kommer du följa med oss till gymmet och få en massa tips från oss om hur du kan träna hemma. Vi lägger även ut bilder på det vi äter.
Namn: Hanna Wahlberg, 18 år. Intressen: Foto och träning. Bor i: Gävle.
Namn: Linnea Westman, 18 år. Intressen: Hästar och träning. Bor i: Gävle.''
Sitter i bussen med Elin och Joakim för tillfället, tror den går om 10min (Y)
Gött med idrott men sjukt jobbigt. Hade både styrka och kondition idag. Det är helt stört hur SVAGjag är O.O Pinsamt ju :(... Längtar till den 20 septemper, pengar in och direkt till NW för att köpa gymkort! Börjar nog bara med zumba för att försöka bli av med min stelhet, men senare blir det både styrka och konditon som ska tränas! Som sagt så är det ju ett tag kvar till den 20/9 så ikväll ska jag bara hem och proppa i mig massa onyttigheter :3 Mums!
Drar hem och städar nu så att Ida kan sova där imorgon utan att kvävas av damm, hehe...
Mitt namn är Julia, jag är 15 år och bor hos min familj i en liten villa. Går i skolan och är precis som alla andra. Eller?
Om mig
Min historia? Jag tror inte att jag har någon sådan. Jag är en tonårstjej med samma problem som alla andra, killar, vänner, familj... Jag är ingen som sticker ut, jag smälter in, är bara en i mängden, en av alla andra. Hörs och syns inte mer än någon annan. När jag tänker efter, hörs och syns jag nog inte alls...
Lycklig är jag! Men sällan glad. Varför? Det vet jag inte... Jag verkar störa mig på allt. Ingenting är som det borde vara. Försöker på alla sätt och vis, men det verkar inte finnas någon som förstår. Vännerna försöker och det tackar jag dem livet för! Killar är inte att tänka på. Vem skulle gilla en sån som jag? Familjen kan vi glömma direkt... Försöker få bättre kontakt med dem men det är förgäves... Halva släkten hatar mig, den andra känner mig knappt, där är det ingen idé att söka stöd. Så vad gör jag?
Desperat skriker jag ett tyst rop på hjälp, men ingen hör. Jag smälter in och låtsas att jag inte finns...