Berätta om din ätstörning, alltså allt, hur du började/varför/hur mycket du gick ner

Detta var en väldigt bra fråga, eller konstaterande. Dock väldigt svårt för mig att prata och skriva om. Det har hänt så mycket på så lång tid att minnerna börjar tyna bort allt mer och mer. Allt hände så fort under de första åren att jag knappt hann minnas någonting, hann inte reagera eller fatta vad som hände. Vet inte hur jag ska förklara så att ni förstår. Tror inte att jag kan förklara utan att röra till allt, hela historien är så komplicerad. Knappt jag som var med under hela detta kriget kan förstå vad som hänt. Men jag gör ett försök att förklara lite i alla fall. Försöker lägga detta bakom mig och blicka framåt utan att behöva gräva i det förflutna. Hur som helst så började hela denna långa resa för 3 år sen, när jag började 7:an. Som ni vet så hamnade min då bästa vän i en fruktansvärd kamp mot anorexian. Det var allt nytt för mig så jag visste inte så mycket då om vad som verkligen kunde hända, om vad som faktiskt hände rakt framför mig. Jag reagerade inte, visse inte hur. Det gick så långt att min bästa vän blev inlaggd och senare fast i ett behandlingshem. Under ett helt halvår fick jag inte höra av henne en enda gång. Men sen ringde hon. Efter ett halvår av oro ringde hon äntligen för första gången och jag visste inte ifall jag skulle skratta eller gråta när jag hörde hennes röst. Jag minns att jag trodde hon skulle dö, försvinna för alltid. Jag grät varje kväll och skrev långa långa texter om henne och till henne, la ut texterna överallt, skrev överallt, allt för att få kontakt med henne! Men hon var så gott som död. Fram till den dagen då hon ringde från behandlingshemmet och jag insåg då att hon skulle klara det. Den lättnaden, ni kan aldrig förstå. Jag bad varje kväll, varje gudstjänst under konfirmationen, allt jag ville var att hon skulle klara sig, och det gjorde hon. Tyvärr är inget gratis. Priset för hennes överlevnad var att mista henne som vän. Vi bröt kontakten under sommarlovet innan 9:an. Jag kände mig så sjukt vilsen utan henne, ständigt ledsen och orolig för hur hon mådde. Det tog många månader innan jag faktiskt kunde gå vidare. När jag äntligen klarat det gick min farmor bort i cancer. Jag vet inte hur ätstöringen kom till mig egentligen, men min bästa vän var nära att gå bort i anorexia och två fina tjejer i min släckt hamnade också i den kampen under samma tid. Sen när även min farmor, min förebild, försvann började det spåra för mig. Det tog ett tag innan jag förstod att canern verkligen tagit henne, jag ville inte inse sanningen, så i början mådde jag ändå hyffsat bra. Men när våren kom och skolan pressade mig inför gymnasiet och man börjar tänka efter, då blev allt bara för mycket. Jag kan inte förklara min ätstörning för er då jag inte kan förstå den själv, men den var där. Jag slutade äta, vet inte varför. Efter två veckor med bara vatten blev jag rädd, jag blev livrädd. Vad var det som hände med mig? Efter att ha levt med ätstörningar runt mig hos mina närmaste hade jag vid den här tiden mycket egen erfarenhet, jag visste alla nackdelar. Vi läste en bok om anorexia i svenskan och jag tror att det var det som triggade igång mig, men jag vet inte säkert. Hur som helst var jag rädd, liten och svag, hade gått ner 5kg på två veckor. Jag blev sur och grinig och osäker i mig själv. Jag visste att min då svenskalärare brydde sig mycket om sina elever och jag visste att hon hade egen erfarenhet från när hon var ung, därför gick jag själv till henne och bad om hjälp. Minns att jag var så sjukt nervös, visste inte ifall hon skulle bry sig om lilla obetydliga mig. Men det gjorde hon. Hon hjälpte mig så sjukt mycket och jag har livet att tacka henne! Allt hon sa, det fick mig att lyssna. Allt hon bad mig om ville jag göra, jag ville göra henne stolt! Hon såg mig som ingen annan hade sett mig innan. Jag behövde inte ens säga nått, hon visste redan vad jag tänkte, och det berörde mig nått sjukt. Hon visste. Hon behövde bara kolla på mig, sen förstod hon allt. Jag behövde aldrig förklara mig, hon fick mig att förstå mina egna tankar. Hon fick mig att SE mig själv. Gud vad jag älskar denna läraren, saknar henne något sjukt mycket och ångrar så att jag inte gick till henne tidigare. Hon skickade i alla fall mig vidare till Lena på äs-enheten som jag har pratat med några gånger under sommaren o.s.v. Dock hade min underbara svenska och idrottslärare redan hjälpt mig såpass mycket så jag behövde bara gå dit några få gånger och sista mötet var nu förra veckan. Detta blev som sagt lite rörigt och jag vet inte ifall jag svarade på det ni ville höra. Det finns så mycket mer att skriva, detta var en extremt kort sammanfattningen av hela kampen, men det får räcka för denna gången. Det gång inte ens att skriva allt, det skulle ta år att förklara. Men en sista sak som jag kan säga är att jag ångrar ingenting under denna tiden. Eller jo, jag önskar ju förstås att jag hade reagerat tidigare och på så sätt kunnat hjälpa min bästa vän innan det gick för långt. Men jag menar, jag ångrar inte att jag fick vara med om allt detta. Det är hemskt och det har verkligen vart en jobbig tid, men alla livserfarenheter jag fått, dem vill jag aldrig ge ifrån mig. Jag har fått uppleva så mycket på både gott och ont, och jag har sett livets mörka sidor. Minnerna är fina i sig och dem är inget jag ångrar. Hemska bilder under en hemsk tid har format mig till den jag är, och det har gett mig så mycket, lärt mig så mycket som jag aldrig skulle kunnat lära mig på annat sätt. Nu kan jag hjälpa andra och även mig själv på ett helt annat sätt än vad jag hade kunnat utan allt det här. Jag är stolt, stolt över mina erfarenheter.

Tack för alla bra frågor! Hoppas verkligen att ni blev nöjda med svaren även om det blev väldigt mycket text. Love you guys ;*

Nattus!

Xoxo Julia <3