Vilma och jag kände för att ta lite luft så vi kommer på den briljanta idén att gå en timme i 12cm klackar på en kolsvart grusväg i en timme för att köpa godis... Sen var det 1 timme hem också...! Kan någon snälla tala om för mig vad jag tänker med?? Vilma var i alla fall smart och tog platta skor (Y)
Snygg var jag i alla fall i mina höga skor och en chokladkaka i handen mitt ute i skogen där ingen kunde se mig, yey -.-'
Xoxo Julia <3
Min historia? Jag tror inte att jag har någon sådan. Jag är en tonårstjej med samma problem som alla andra, killar, vänner, familj... Jag är ingen som sticker ut, jag smälter in, är bara en i mängden, en av alla andra. Hörs och syns inte mer än någon annan. När jag tänker efter, hörs och syns jag nog inte alls... Lycklig är jag! Men sällan glad. Varför? Det vet jag inte... Jag verkar störa mig på allt. Ingenting är som det borde vara. Försöker på alla sätt och vis, men det verkar inte finnas någon som förstår. Vännerna försöker och det tackar jag dem livet för! Killar är inte att tänka på. Vem skulle gilla en sån som jag? Familjen kan vi glömma direkt... Försöker få bättre kontakt med dem men det är förgäves... Halva släkten hatar mig, den andra känner mig knappt, där är det ingen idé att söka stöd. Så vad gör jag? Desperat skriker jag ett tyst rop på hjälp, men ingen hör. Jag smälter in och låtsas att jag inte finns...
